Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 2

nn ken jag stod till detsamma, var jag särdeles augelägen om att få det stekt så fort som möjligt. Medan , Yvon Legoff sysslade med stekspettet, gnolade han på visan. Det ser nästan ut som om alla, som kunna denna visa, vilja sjunga dem jemt och ständigt. Han afbröt sig helt tvärt och sade till mig: — Ni är allt bra oförsigtig af er. Jag bölt på att gå öfver er kropp, och ni sade inte stopp. En. menniska som ligger och sofver ute i fria luften här i landet och det utan att ha upptändt någon eld åt sig, löper stor fara att icke mera vakna .. . Hörpå! Ett hväsande ljud, sådant som menniskomunnen frambringar, då den blåser mot kanten af ett knifblad, lät höra sig från det håll, de jag bvyss legat insomnad. Yvon tog en käpp i ena hauden och en vedbrand i den andra samt begal sig will det ställe, hvarifrån ljudet förmärkts. En stund derefter kom han tillbaka och höll en ovanligt stor orm i stjerten. Vid åsynen af det förfärliga odjuret intogs jag af fasa. Yvon återtog: — Den här gynnaren kom ett par minuter för sent: Han låg, när jag fick se honom, hopkrupen just på den plats, som ni värmt. De var i grefvens tid ni bann undan. — Jag räknade verkligen icke på att mera vakna upp, svarade jag. — År ni utan tillgångar? — Jag har mina fickor fulla af guldsand. — fTyst! Tala inte så hårdt, när det är fråga om guld. De der fördömda buskarne äro som väggarne hemma i Frankrike, de ha öron. Vi äro nu just på den trakt, der Gordon ZLeath ligger i försåt, hvar man kommer. (Forts.)