Dagens Nyheter – 2 oktober 1865, sida 2

ett ord. Cigarrerna bade slocknat mellan de vi handes lappar. Man drack icke mera. Roger satt blek och tankfull; man såg att han var upprörd. Malvache tog först till orda: — Herr de Lavaur, frågade ban, är ni säker på att hitta till stället? — Det var kolmörkt dernere i grufvan, återtog plötsligt Roger, som om han icke hade kört frågan. Man kanv icke tänka sig ett djupare mörker i helvetet. Reguet hade upphört. Då jag vaknade, hade jag orimligt svårt att draga fram min arm, som var begraiven bland guldklimparne. Denna sång återvann jag fullkomligt själsnärvaron, emedan truktan att jag skulle dö i gropen vaknade hos mig. Jag kunde icke längre tvifla på att jag befann mix på Gordon Teatls gömställe och ntt jag varit nära att bryta halsen af mig mot hans guldtunna. Qvällen förut hade jag somnat in i det frodiga gräs, som utmärkte platsen, der Gordon nedgräft sin skatt. Min mor berättade ofta för mix om en stenkruka, full af loulsdorer, som hennes far gömt i början af revolutionen. Krukan hade blifvit nedsatt uncelir en aln under jordytan, och då man skulle ta upp den igen, måste man grälva fyra alnar, innan den träffades. I lösare jord sätta sig tunga saker. Tunnan hade satt sig betydligt sedan Gordon Leaths tid. I samma mon hon sjunkit, hade hon bildat ett allt större underjordiskt tomrum, som olvantill betäcktes al en temligen tunn jordskorpa. Jag hade insomnat på denna, hvilken icke färmålt bära min tyngd, särdeles sedau det hiltiga tegnet uppblött deusamma. (Forts.)