Dagens Nyheter – 2 oktober 1865, sida 1

då jag föll! ha stött emot ett härdt och skarpt föremål. Medan min öfriga kropp hvilade omgifven af mjuk sand på alla sidor och utan att besväras al någonting annat än fukten och kölden, gjorde det obeskrifligt ondt i nacken, som låg lutad mot detta kantiga och hårda föremål som imot en hufvudkudde. Bfter mycket besvär lyckades jag vända om mig och blef då varse kanten af en i sanden nedgräfd upprättstående tunna... — Guldtunnan, Caramba! ropade Miguel. — Guldtunnan, Malgache! Det var verkligen hon som varit nära att bryta nacken af mig. Jag var, som ni väl kunde förstå, långtifrån att tänka på henne. Vattnet, som oupphörligt sipprade ned ofvanifrån, samlade sig efter hand i en pöl, som bildats alldeles bredvid min obeqväma hufvudgärd, och ur hvilken ett gyldene skimmer glänste mig till mötes, bara jag kastade mina ögon derpå. Då dessa bländande strålar träffade min syn, trodde jag mig i början gäckas af en villa. Jag var alldeles öfvertygad derom oeh gnuggade mig i ögonen, för att det granna skenet skulle försvinna,. Men i samma mon som jag hann vänja mig vid halfdunklet i den djupa gropen, kunde jag urskilja de lysande föremålen allt tydligare. I det hvirflande vattnet tyckte jag mig se eldgnistor, som i hastig fart följde dess roterande rörelse. Jag satt en lång stund och betraktade det granna skimret af dessa, utan att den tanken rann mig i sinnet, att jag möjligen hade framför mig guld... — Guld! upprepade mot sin vilja Malgache, och aftorkade stora svettdroppar, som perlade utför hans panna.