Dagens Nyheter – 30 september 1865, sida 3

der, filtar oeh dylikt, tillegnade han sig under : egarnes ögon. Antalet af fångar, som blefvo nedskjutna derföre att de närmat sig eller öfverskridit dödslinien, kan icke uppskattas till mindre än ett hundra stycken. Flera af fångarne angrepos så af hungern att de sökte sin föda af den fotsdjupa orenlighet som låg öfverallt i lägret. Liken efter dem som dött under natten utfördes på morgnarne och nedpackades tätt intill hvarann i tre fots djupa grafvar; men ofta hände det att liken blefvo qvarliggande flera dagar och gingo till förruttnelse i den starka värmen, tera af fångarne blefvo vansinniga, många bigingo sjelfmord, och ändå Hera läto med atsigt skjuta sig af skildtvakterna. En fiffig soldaf. Under sista kriget 1 Amerika hände att cn soldat stal ctt svin uti en by; men som han visste att befilet hade ögonen öppna och ed stränghet straffade dylika brott, så måste han begagna sig aflist för att kunna föra sitt byte in i lägret. Han tog derföre ett rep och band om grisens hals, hvarefter han fästade repet i patrouköket som hängde på ryggen. Sålunda utrustad begaf han sig å väg; men till sin stora bestörtning mötes han straxt derpå af general Cauford — Hvar har du stulit grisen, din kanalje? — frågade generalen barskt och stannade sin-häst. — Hviken gris, herr general? — svarade tjufven och såg sig omkring med den oskyldigaste min i verlden. — Grisen som du har bakom dig, din bof, — återtog generalen. Tjufven vände sig om till sin fyrfotade kamrat och slog ihop hinderna, sägande: — Ack, herr general, det är förskräckligt hvad en menniska kan få lida oskyldigt här iverlden. Några illistiga kamrater hafva gjort mig den förargelsen att fästa grisen vid mitt patronkök ! Generalen skrattade åt soldatens fyndighet och fortsatte sin väg, utan att bry sig vidare om saken. En resande hade förirrat sig långt in i en vildmark, och då han ändtligen fick sigte på en menniskoboning gick han in och begärde att få något att dricka. En ung vacker flicka gaf honom vatten, och se lan den resande en stund sett på den rödbommiga skönheten gaf han henne ett guldmynt, och bad att i utbyte få en kyss. Fiickan tog emot myntet och gaf kyssen, hvarefter hon nyfiket betraktade guldpenningen, ty en sådan hade hon aldrig sett förr. — Hvad skall jag göra med den här? — frågade hon. — Hvad du vill, — svarade den resande. — Om så är, så ger jag den tillbaka för en kyss, — återtog flickan leende.