Dagens Nyheter – 30 september 1865, sida 2

kunna i sjeltva verket för nug ej blitva mer än de ha varit: hinder; och min åtrå är att öfvervinna dem. — Hör nu på, Malgache! det här intresserar visst er. Miguel spratt till och öppnade sina af sömnen tyngda ögonlock. — Är det tunnan? frågade han. — Det är tunnan . . . Uvgefär fyra månader hade förflutit sedan jag lemnat Melbourne. Min häst hade fört mig mycketlånzt bort i riktning åt nordvest, troligen längre än Yvon Legoff hunnit. Jag hade passerat förbi hundratals nybyggen och dervid sökt skaffa mig uuderrättelser i frimsta rummet om Yvon och sedan om er. Ni finner att jag är uppriktig Ingenstädes kunde jig vinna nåsra upplysningar. Hästen hade jag nölgats göra mig utaf med. För att kunna lefva hade jag åtagit mig och skött alla de sysslor jag nämnt, och jag hade styrt min kosa åt vester för att nalkas det ställe, der jaz trodde mig säker att finna er, såvida ni ännu voro qvar j lifvet. Jag hade kommit fram ända till floden Marray och nyss lemnat en plats såsom handelsvaruvaktare, som jag haft vid en station i närheten af berget Darwin, då jag, som trodde mig svara bretagnaren på spåren, ett tu tre fann mig helt nära bröderua Smith och Naranja. Smitharve färd.des i spetsen för ett talnkt följe. De kommo från Melbourne för att taga i besittning ett betydligt jordområde i Rodney, hvartill de förvärfvat eganderätt. (Tartae Y