Dagens Nyheter – 29 september 1865, sida 1

I ögon, uppnäsa och vidöppen mun, fylld af tvenne rader vargtänder. Jag är riktigt glad öfver att ändtligen ha funnit svar på en fråga, som jag så många gånger ställt till mig sjelf. Hon helsade på mig vänligt och sade omedelbart derpå: — Låt höra om ni kan tala engelska, min gosse. Kan ni det till min belåtenhet, så skall ni ta mig f-n, få plats hos mig. Jag hade redan beslutit mig för att söka en anställning, och jag visste att man med lätthet kunde få goda sådana utefter kusten, i synnerhet i Melbourne. Jag kallade i tankarve vår hederlige Thomas Stone till hjelp, och det är förvånande, att jag icke då straxt märkte den nyssblifva enkans likhet med honom. Fru Manage tyckte förmodiigen att jag talade bra, ty hon sade: — Ni är, Gud fördömme oss båda två, en hygglig karl, min gosse. Hörpå nu! Är det sannt att ni är fattigare än en tiggare? — Hvarken mer eller mindre fattig, min goda fru. — Och kan ni spela bräde, mitt hjerta? — Ja. — Hvad dricker ni efter middagen? — Hvad som finns. — Har ni god helsa? — Ypperlig. — Gud straffe både mig och er! bjud mig er arm, gentleman, så gå vi in till oss. Jag stoppade mitt bref i fickan och följde villigt min herrskarinna, i hoppet att snart få veta, hvad jag hade att göra, och huru stor lön erbjöds mig. Hon lät mig fråssa som vanpyren; vi drucko vin för sex pund sterling.