Dagens Nyheter – 28 september 1865, sida 1

— Ned 1 viokällarep, värd! Jag skell se efter maten undertiden. Inom några ögonblick stod dea rykande maten på bordet, Fårköttet, tillagadt på det Londonska sättet, var upplegdt på ett stort tennfat, som prydde bordets midt, och spridde omkring sig cn för matlusten retande ånga. Midt ibland de för våra vänner så kärkomua stekarne såg man sex å åtta rymliga buteljur, hvilkas halsar voro väl harza ade. Att någon bordduk ej kom i fråga; bebörvor icke sägas; deremot hade man riklig tillgång på spansk peppår, ingefära och dylikt, som ingalunda skämmer bort smaken på clareten och portvinet. Den för ögat och luktorganerna så lockande anrättningen gjorde, at ingen af våra vänner kom stt märka frånvaron uf duktyg. Georgio hade öfverträffat sig sjelf. Hönsen lemnade ingenting vidare att önska, och vinet var förträffligt. Kakorna eller tortillas spredo den angenämaste doft. Det var, vid Gud, en måltid, som skule anstått en gurmand! På nyliga dar hade våra vänner icke fått sig ett så godt mål Tanken på röjligheten att blifva förfölj39 ciler öfverraskade, störde icke det rir gasie deras njutning. De hade ju under sitt äfven. tyrliga lif vänjt sig att alltid vera på sin vakt; och dessutom hade Malgache yttrat: i händelse af ett mindre angenämt sammanträffando är lokalen så boskaffad att tvenne personer med lätthet kunna försvara six emot tio. Melzache kände til huset; han bade lofvat att dagen derpå vid dagsl sljus bereda sina reskamrater en öfverraskniog; ty man kunde ej göra sig enföreställning om den