— Känner ni också fruutimret, patron? frågade pariserpojken. Då Rogor ej gaf något svar härpå, tillade han: — Det der namnet Fanfare uppväcker hos er angenäma minnen. Man lefde ju som hvar dag vore den sista hos herr Picdaniel? — Tig, sade Mornaix. Roger har någonting att säga oss. Miguel började hvissla. Efter hvad han tyckte, hade samtalet förirrat sig allt för långt från den hemlighetsfulla skatten. Roger var fortfarande försjunken i djupt begrundande. — Känner du den unga flicka, som utgjort föremålet för vårt samtal? frågade Mornaix. Roger svarade: — Jag har blott önskat en enda sak: att få tillbringa ett lugnt lif. Ni tror kanhända att jag nu hunnit vänja mig vid iäfventyr. Alldeles inte. Man vänjer sig icke vid hvad man hatar. Jag har haft en tant, som efter trettiotre års äktenskap ...men det der är familjeangelägenheter! Nå väl! Ehuru jag hyser en afgjord motvilja för äfventyr, så förfölja de mig på det enträgnaste vis. Jag skulle unna säga, att de afguda mig; jag har ingen ro hvarken natt eller dag. Jag fick ett anfall af dåligt lynne, när jag nyss märkte, att ni ej äro fullkomligt öfvertygade om den hemlighetsfulla skattens tillvaro. — Nå ändtligen ! utropade Miguel. Låtom oss tala om den hemlighetsfulla skatten. Roger gjorde en axelryckning. — Jag är här för Naravjag skull, sade