Dagens Nyheter – 25 september 1865, sida 1

Den hemlighetsfulla skatten. Roman aft Paul FÖval. i (Forts, fr. föreg. nir.) — Om vi vore på boulevarden, svarade notarien, skulle jag mana ut er. Det är nu öfver ett år sedan jag såg Nannon, och det bara för er skull. Nannon är väl lika god som fru grefvinnan, skulle jag tro! — Nannon löper ingen fara ... sade Robert. — Hur vet du det? Mycket har kunnat hända sedan min afresa . . . Ahl! ni trodde icke på guldtunnan! . . Det är ovärdigt! ... Mornaix försökte fatta hans hand, men han sporrade hästen och höll sig på afstånd. — Det är då för ledsamt, återtog Grelot, att notarier aldrig kunna begripa personer, som äro litet mer eller mindre artister. Nåväl! Vår tro på guldtunnan var jernfast; vi skulle heldre ha låtit hacka oss i bitar allesamman in förneka dessa tillvaro. Men vär vi få höra att någon sett den, då bli vi stumma af häpnad. Hörpå, grefve! Ni tror ju på fn, icke sanut? Nå! Om jag nu skulle komma och säga att jag hade sett hans horn ... hvad skulle då ske? ... Låtom oss återvända till våra får, som äro grefvinnan Fanfare och Smitharne. Beviset på att Jonathan är kär, är att han blifvit en annan menniska än han varit. Han är finkänslig, artig och uppmärksam. Kan ni gissa hvad han talade med fru Fanfare om?