Alla åbörarne blefvo plötsligt uppmärksamma. — Det är just detta som jag under en half timmas tid velat komma fram med, återtog Grelot. — Var det fråga om Naranja? inföll Mornaix hfligt. — Ja, och nej... Do talade egentligen om en annan person... Dock rörde samtalet på sätt och vis äfven sennoran ... Ni behöfver icke göra er några stora bekymmer, herr grefve. Nu, när vi äro åter förenade, villjag slå vad om en delikat supå hos Philippe, att vi snart skola ha vår lilla grefvinna tillbaka bland oss igen. Herr notarie och ni, Malgache, vi offra våra lif för grefvinnan, om så foräras, eller hur? — Ja visst för tusan, svarade Miguel. Hon är ja min syster. Och Roger tillade: — Jag har gjort en alltför besvärlig resa för att man skulle kunna sätta mitt intresse för henne i tvifvel. Mornaix tryckte Miguels och Rogers händer; derpå lät han hästen stanna för ett ögonblieiz, orafamuade Grelot och kysste honom på begg2 kindorna. — Skulle pi ha gjort så der åt fru Fanfare, herr grefve, sade pariserpojken och dolde under ett skämtsamt leende sin stolthet och rörelse, hade ni blifvit mångfärgad kring munnen... Lålom oss rida steg för steg, om ni så behagar, men icke böra vi stanna på samma plats: folkskockningar äro förbjudna, vet ni ju... Jag kan nu tala om för er, grefve, att Jonathan är alldeles pin kär i sennoran.