— Caramba! sade Miguel, de parisarne skämta då jemt och ständigt. — Talar du allvarsamt, din filur? frågade Mornaix i inställsam ton. Och Grelot: — Ah! hvad säger ni om det, herr grefve? Guldtunnan är då icke en dimbild, utan jag hade så när sagt af kött och blod, såsom jag och notarien. Roger såg på den ene efter den andre med en min hvari allvar och förakt uttryckte sig, -— Ni voro då inte säkra på er sak, olycklige! ropade han. Robert! det är till dig jag talar! Hur kunde du då hindra mig ifrån att infinnaf mig vid mötet hos herr Pigdaniel?... Han afbröts af ett otvunget och skallando skratt, som upprepades af echot i skogen. — Det är bra, gegade Roger förbittrad. Ni visste huru stor motvilja jag hyser för äfventyr, och dock ha ni förledt mig att med er dela ett lif, fullt af de största faror och vedermödor ... För er skull har jag låtit ett tillfälle att göra lycka i verlden, som kanske aldrig mera återkommer, gå mig ur händerna. Jag hade kunnat bli gift med mamsell Eudoxie och nu varit egare till notariekontoret. Allt det der för att löpa efter millioner, som ni sjelfva trodde finnas — imånan kanhända. — Lugnoa dig, inföll Mornaix; Roger, min gode Roger, förklara dig! ZÄN MN