Dagens Nyheter – 23 september 1865, sida 1

detta slags menniskor, som aldrig tvifla på någonting. För dem är sjelfförtroendet det säkraste vapnet och den förnämsta af ala dygder. I samma ögonblick som Mornaix lemnade Gula Fågelns stall, hade han genast för sig uppgjort den plan, som man borde följa. Några timmar förut öfvyergifven, besegrad och döende af törst, sträfvade han dock utan att förlora bröderna Smiths spår, till sitt mål. Ej en timme, en minut hade Naranja vikit ur hans tankar, ej heller hans en gång fattade beslut ryggats. Nu när han var beväpnad och hörde sina tappra kamraters hästtraf svällde hans hjerta af eit ofantligt sjelfförtroonde. — Vi böra cj rida längre, sade han (detta var det första ord som yttrades); vi få ej förlora bröderna Smith ur sigte. — Jag har ett bättre råd, invände Grelot; vi bege oss till Melbourne; jag har ingenting emot att, innan vi återvända till det här nästet tillbringa en eller två nätter iden vackra staden och njuta litet af civilisationens förströelser. — Hvarför till Melbourne? frågade Mornaix, — Emedan jag har slagit sönder mera porslin för Gula Fågeln in jag diskat rent, herr grefve. Det finns der ett fruntimmer som luktar baler 3 la Muzard på en fjerdingsvägs afstånd: värdens fru gemål, gretvinnan Fanfare, såsom hon kallas i... — Fanfare! upprepade för andra gången Roger. — Herr notarien känner till det der