Dagens Nyheter – 22 september 1865, sida 2

— Herr Grelot, sade Roger, tiden tyckes mig ej vara särdeles lämplig att skämta. Puriser-pojken nedkastade i detsamma en ofantlig krampa, som han lösbrutit med tillhjelp af sin hacka. — Man gör hvad man kan, patron! sade han. I brist på trastar, låter man kramsfågel smaka sig. Om herr Malgache ej har räfvar tillhands, så må han, i Herrans namn, hålla sig till hästarna. Åt Filistker kan det duga temligen bra! — Fäst halmen vid hästsvansarne! betallde Mornaix som ifrån första stunden genast uppfattat Grolots list. — Carai! murlade Malgache, intagen af beundran. Den der saten har mera hufvud än kroppslängd! invände Roger, Simsons räfvar uppbrände de otrognas siädesfält. Här finns det ej så mycket som ett sädesax på tio mils omkrets. Häftiga slag hördes utifrån och väggen, redan bheröfvad större delen af sitt stöd, började vackla. — På min ära! utropade glädtigt Grelot, stora snillen förstå alltid hvarandra. De der herrarna och jag ha fallit på precis samma idd. Ohf akt! Äro våra hästar färdiga? — Ja! — Äro halmtapparna fästade vid de andra hästarnes svansar? — Jag håller just nu på med den sista. — Blås ut lampan och rör er ej ur fläcken ! Mornuix bortkastade spaden. Ett djupt