Dagens Nyheter – 22 september 1865, sida 2

— Patron! Ni har grundligt lärt er konstou att sadla hästar. Det är ett riktigt petgöra det! Emotiag min upprigtiga komplimang . . . Stopp! De kanaljerna ha också spadar och hackor! Skulle de ha stulit min idå? Med en kraftig stöt af något hvasst tillhygge gjorde Mornaix ett hal i väggen och lade ögat iatill. De belägrande hade till ett antal af trettio å fyriio grupperat sig midt emot honom. Bakom dem, churu på långt afstånd, såg man hela lägrets qvinnor, barn och negrer. Grelot hade rätt: det skulle ba varit en simpel sak att skjuta på de tre bröderna Smith, då de höllo sig framför den första gruppen. — Men man måste begagna ögonblicket, ty i samma stund som Mornaix lade ögat till hålet, utslicktes facklorna hastigt och den mi två hopar delade gruppen närmade sig stallet. I stället för att gå rukt mot den på väggens midt befintliga dörren smögo sig de begge afdelningarne bakom buskarue och de uppkastade jordhögarno (ty man hade gräft efter guld rundtomkring hela lägerstället) och tycktes synbarugen hafva för afsigt att öfverrumpla våra vänner. — Bra, bra! mumlade Grelot. Jag känner nog till edra knep! Det här sitter fastare än jag trodde. De ha ju krämpor här också ! Nå, det kan göra detsamma. Bästa Malgache, var så god och fäst edra halmtappar vid räfsvansarne! -Rätsvansurne! upprepade Miguel.