Dagens Nyheter – 22 september 1865, sida 2

dike Jängs efter våsgen blottade de i jorden nedslagua tridstammarna. Utanför voro alla vid bästa lynne, såsom när man väntar ex vacker dag. Somliga hviskade vid hvarandra, andra kunde ej återhålla ett skallande gapskratt. Grelot hade afslutat sitt arbete, men steg ikväl ej ned. — Det är stor skada att gå miste om så många sköna hästar. De skulle allt kunna inbringa en fattig fan några pluringar. Men här är det ej blott fråga om att kunna nå öppna fältet utan att äfven göra det omöjligt för dem att förfölja oss. — Den der göken är dock värd en tuuna guld! sade Miguel med rörelse. Miguel hade sjelf firat ned den lina, på hvilken lampan hängde. Han befann sig nära Roger, som höll de fyra sadlade hästarne vid tygeln. — Har du förstått saken? frågade han. -— Ja, jag tror det, svarade Roger. Vi ska ut på en liten lustridt. — Nu ha vi dem fast! hörde man utanför. —Jag hoppas, tillade Gula Fågeln, att herrarna äro så goda och ge mig ett billigt skadestånd för mina lidna förluster! — Det kan man kalla att tala reu frauska, miu notarie, hvasa! sade grinande Grelot, som ännu bibehöll sin plats. Mot sin vilja kom Roger att tänka på herr Piedaniel. (Forts.)