Dagens Nyheter – 19 september 1865, sida 3

I rens slut skulle han lemna tjensten. Vincent ; hade icke blifvit bestämdt underrättad derom, men visste det dock lika väl som husets öfriga tjenare. Den 8 aug. for fru Clausse från Bellevue till Paris för att mottaga sina föräldrar som skulle komma hem från en resa. Hon väntade dem i deras bostad, gatan St. Lazare 99, och ämnade återvända till landet före middagen. Imellertid anlände föräldrarne för sent, hvarföre hon åt middag tillsammans med dem. Kl. 9 gjorde hon sig i ordning att fara hem med sm femåriga dotter och en fyra och ett halft år gaumal systerson Maurice Moisset. Då hon steg upp i vagnen, märkte hon att vagnslyktan på venstra sidan icke var tänd, hvilket kusken förklarade onödigt, emedan en brinnande lykta vore nog. Man afreste. Men snart märkte fru Clausse med förvåning, att kusken tog vägen till Boulognerskogen, ehuru den icke ligger på gipaste vägen till Bellevue, hvilken han alltid brukade köra, och vid denna sena timma måste köra. Emellertid oroade hon sig icke synnorligt deröfver, lekte med barnen och sjöng för dem, för att hålla dem vakna. Men något sednare märkte hon att hon i närheten af träsket vid Antenil befann sig på ctt så ödsligt och folktomt ställe, att hon blef rädd och upphörde att sjunga. Vincent hade flera gånger under firdea lutat sig ned och tyckts söka något i ladan under kuskbocken. Hästen hade saktat farten och stod nästan stilla: Då körde en berlinervagn förbi, och genast återtog hästen sitt vanliga iopp till slutet af Boulognerskosen vid avenyen till Mendon, der den plötsligt stannade. Hvad är på färde? frågade fru Clausse. En lina har gått af, svarade Vinceot. Och på samma gång uppryckte han der venstra vagusdörren, och slog fru Clausso flera gånger häftigt i hufvudet med den engelska vagnsnyckeln? (förmodligen en skrufnyckel). Fru Clausse, som var hafvande i sjetto månaden, förmådde icke försvara sig mot detia plötsliga anfall, men lyckades dock öppna den högra vegnsdörren, hvarigenom hou först lät barnen nedstiga och derefter sjelf gled ned på vägen, under det kusken fortfor att slå henne 1 hufvudet. Hona hade sjunkit ned på knä, då Vincent sprang på andra sidan om vegnen och gaf henne flera slag. Han fattade henne i armen, och antingen huäu vände henne om, eller det var en följd af slagers höföghet, kom hon att ligga på ryggen, under det barwn sprungo alldeles utom sig fram och åter, skreko och ryckte kusken i rocken; men ban stötte dem ifrån sig och befallde dem att tiga. Andtiligen lyckades fru Ciausse atl med högra handen fatta det farliga instroment, hyaraf hennes angripare betjenade sig, då hon med förskräckelse såx att det var den engeleka nyckeln. Hon tryckte den så hårdt mot sin axel, att Vincent icke kunde rycka den från henne. Deremot stack han handen i hennes mun och sgiet lös flora kövtstycken, på samma gång han med tummen på yttre sidan pressade käken så hårdt att han afbröt ena tand. Samtidigt körde han ett finger i hennes venustra öga, liksom han velat iifva ut det, och försökte slutligen våldtaga den olyckliga gqvinnanp. Siså var snoöll, min söta — , sade han, sig ingenting; släpp nyckeln, så skall jag kasta bort den, eljest dödar jag både dig och mig. Fru Clauese stridde med förtviflans mod. Hon sade honom, att hon var 1 grossess och itke kunde släppa nyckeln, emedan hon bade kramp i handen, Då steg Vincent upp, ryckte nyckeln från heone och ämnade gifva sitt offer ett sista Fiu Vinusse trodåo sig mottaga dödesget; instinktmessigt höll hon båda armarne öfvor hufvudet för att skydda sig, och roSlag hu ga pade ät barnen att rädda sig, då Vincent plötsi ligt krstade vyckeln från sig och flydde. En persona kom gående utåt vägen, och detta skrämde kusken. Förgäfves anropade fru Clausse vandra: ren om bistånd. Den fege uslinger, som man ! ännu ej fått reda på, kom henne icke till hjelp. Han måtte ej varit fransman. Hon sate då barnen åter i vagnen och hade sjelf mod och styrka att stiga upp på kuskbocken AAÄAh fasta TförmmarnaA I häösan lärda han St me RR SR nn RR RB