Dagens Nyheter – 16 september 1865, sida 2

RER RLtt Re ense ER sr ne han var mycket öfrer sex fot lång, och hade ett stort rödbrusigt ansigte, hvars bredd ännu mera ökades af yfviga, bruna polisonger. — Jag kan väl berätta händelsen för er, likasom jag gjort det för så många andra, svarade Dawson. Ni behöfver ej betala mig för nöjet. Det var under sista höstrusket uti småskogen som ligger emellan berget Korong och Castlemaine. Eskorten kommer aldrig åt det hållet. Jag var ensam och hade tretton pund i min gördel. — Ett olyckligt tal, yttrade någon. — Icke för Gordon Leath, svarade Dawson. Jag hade funnit en pomeranskorg och begaf mig glad hemåt. Då jag kom in på stora vägen, tre å fyra mil ifrån Newbridge, tyckte jag mig höra någon sjunga en liten bit ifrån mig och ropade. Intet svar. Som jag var vid godt humör, stämde jag sjelf upp en såog. Jag har glömt nämna att jag red på en god klippare. Allt under det jag sjöng, spände jag hanen på min reffelbössa och drog knifven ur slidan, för att vara beredd i hiändelse af öfverfall. På ungefär femtio stegs afstånd tyckte jag mig urskilja en grå läderhatt som låg vid vägen. Jag ropade ännu en gång: Hör på kamnat, ni har tappat er hatt! Denna gång svarade mig en osynlig röst : — Hatten, min vän, är ej tappad. Hör ni inte att den talar? — En hatt tala!... — Var så god och stanna, min vän; om ni lyssnar, hör ni nog hvad han säger. — Jag lyssnar förgäfves, sade jag någo orolig, jag hör ingenting... Plötsligt hörd jag hatten tydligt uttala dessa ord: Ge mi