Dagens Nyheter – 16 september 1865, sida 1

ale — Vi sammaniriffade väma veridens nöjen. Bravo! . .. Ilved gör bon i Mclbourne? : — Förtjenar pengar. — Hvad har hon för ett srke? — Jo, hou tiliverbar blommor . .. Vid Williamsgatan bor ju en murkis vet jag, som sysselsätter sig mid porslivsmålning. — Förtjenar hon mycket pengar? — Mycket. — Då blir bon troligen dyr? — Ja, ja men. — Hvad tror vi, hon b-gär? — Till en början skall jag för egen del ha trehundra once. Jouathuns avsigte Åk genast ett förän åradt uttryck, och han sioppade ned gulds saudspåsen i fickan igen. : — Jaså, sade Fanfarc, ni tänker iåta sennoren förprås af ledsnad? : — Säg ort sista pris, min fru. — Ni vill pruta? — Säg! . . . tiden är värd pengar. — Har pi något emot att göra en liten tur till Melbourne? — Nej; bara vi kunna komma öfvrerons. — Nå väl! Mitt sista pris är fyrakundra once. — Ni är tokig, förklarade Smithen helt oförtäckt och steg upp. Fanfare utbrast i skratt och kastade återstoden af sin cigarett i ansigtet på honom. — FTankee Cattle! (omerikanska kreatur), ropade hon i smekande ton. Se här min hand, det skall få gå för fershundra once. Vi resa