Dagens Nyheter – 15 september 1865, sida 2

jag hoppas det åtminstone för hans och er egen skull . . . Låtom oss nu tala om flickan ! — Hvilken flicka? . . . Ah! ja, nu mins jag! ... En sällskapsdam åt det fruntimmer, som älskar er så högt . .. — Den stackars Anhita har så ledsamt, när jag, såsom ofta händer, är borta från henne, svarade Jonathan. — Hvad var det ni sade? . . . Anhita? . Är det så hon heter? -Paquita ... Pepita . .. Rosita... Mariquita . . . Juanita . . . Ha, ha, ha. 8ådana der vackra namn har jag vänjt mig vid på sednare tider. Fanfare hade sänkt sin blick. — Hufvudsaken är, att det är ett ungt fruntimmer, sade hon. Namnet gör föga till saken, Naturligtvis har hon tråkigt, medan hon väntar på att ni skall finna er skatt... Nå väl! jag tror, jag skall kunna skaffa henne hvad hon behöfver. . Jonathan sköt sin ländstol närmare intill grefvinnan. — Hvardå? frågade han. Här? — Åh! nej, visst icke, min bäste herre. Här ha vi bara irländska pigor och tyska kreatursvakterskor. — Hvar annorstädes? — I Melbourne. — Det är väl en ung och hygglig flicka? — Ett riktigt mönster. : — Och hvarken irländska eller tyska? — Nej då? (Forts)