Dagens Nyheter – 15 september 1865, sida 2

Bröderna Smith hade nu varit åtta mänader i Australien. Jonathan och grefvinnan voro redan gamla bekanta. De språkade helt förtroligt. — Som ni sjelf vet, käre herr Jonathan, sade Fanfare, kan man knappt för pengar få arbetare. När nu Nelson Hood och hang kusin Katesby funnit litet guld bakom Bare Creeck, tro alla de der stackarne, att de skola få tag i ett likadant fynd, de också . . . Ert sår är nu fullkomligt läkt, ser jag. Jonathan rynkade ögonbrynen och sökte med fingrarne kamma fram håret, så att det skulle dölja det ofantliga ärret. — Det gör ondt ännu, sade han. — Jag tycker det skall vara genant att ha det, tillade Fanfare, då man som ni, söker vinna en ung dams kärlek. I så fall gör det ingenting, genmälde Jonathan, något missbelåten. Flickan är tokig i mig; det är säkert det. Hon skulle väl inte ha följt med mig hit, om hon icke derborta blifvit kär öfver öroren . — Jag vet, ni äro oemotståndliga, ni nordiska äfventyrare, sade grefvinnan artigt. Jonathan bröstade sig. — Åh! hvar man kommer, finns det min, som förstå att ta damerna på deras svaga sida, sade han. Nej, nu skola vi tala om våra affärer. Tiden är dyrbar. — Som ni behagar. För att skaffa er arbetare har jag verkligen upprört himmel och jord. Jag har gjort allt hvad jag kunnat, jag har sagt, att ni har ett vackert nybygge och att ni lofvar edra biträden att bli rika inom