F.u L-B-aF. Lauterniluau-Powuyj pueiöt af Sarut-Bonaventure-en-Foutainc-Romaguol var klädd och koifferad eliter sista parisermodet. Heyrnes ögonbryn voro svärtade; på kinderna hade hon rödt och under näsan hvitt smink. Hon var ännu en ganska vacker qvinna, ehuru hon sctt sig om i verlden. 18.0 års studerandov ungdom skulle ävnu i henne utan svårighet ha igenkänt den yra Fanfare, Luxemburgerqvar:erets ftoilbet. ÖOaktiadt sin höga ställning och de allvarsammare avgelägenheter och bestyr, som nu sysselsatte henne, skulle Gula fågelns fru ännu ha varit i stånd att uppträda såsom Grelots vis-å-vis i sällskapsdunser. Hennes budoar utgjordes af ett tält, men i det inre liknade den fuilkomiigt hennes helgedom uti qvarferet Notre-Dame-de-Lorette. Hou lefde der alldeles som i Paris. Allting deiinne påminde om Frankrikes hufvudstad, möblerna, prydnaderna, tapetseringen.: Ettpiano af Herz fanns der, och på detsamma sågoa åtskilliga parisiska opera-buffas. Et bibliotek saknades icke heller, men detta bestod till största delen af sådana der andefattiga romaner, hvarpå under de sednare åren blifvit så ymnig tillgång, och som förhålla sig till Sues, Soulies eller Dumas arbeten, säsom gruset på botten af en vinbutelj till sjelfva det lifgifvande vinet. Ena hvar som tittat in i denna budoar, skulle således alltid ha antagit att dess egarinna Vore i besittning af sin tids bildning och smak. Så var dock icke förhållandet. Hon var visserligen född och uppfostrad idet mest civiliserade land i verlden, men hon hade