Dagens Nyheter – 15 september 1865, sida 1

dlinkt foten rörer siy . — Åtbja, den med. — Det var tusan, måtte jag säga! Ni är då lika hemmastadd på Grenetotgatan som i Australien. Gula fågeln hade blifvit rörd vid minnet af sitt fädernesland. Han betraktade mera uppmärksamt den stackars utbungrade varelse han hade framför sig, och som knapt tycktes orka stå på benen, ehurn han skrattade så bjertligt, som com har vore den iyckiigaste menniska på jorden. — Är det länge sedan du åt något, min vän? frågade han. — Det är inte tre dagar fullt dnnu, patron, svarade Grelot. — Då skulle kanske till och med en bit bröd smaka dig bra? — Åbja, det kan jag inte neka till. — Hörpå, min gosse, du har väl kommit hit för att söka guld eller tjena pengar. — Det är icke så utan det. — Tacka då himlen, unge man! sade Gula fågeln i högtidlig ton. Jag behöfver just nu en person, som hjelper till med diskningen af glas och porslin. Jag bjuder ferton franc om dagen, d. v. 8. samma aflöning som en ordförande vid de franska domstolarne har. — Jag antar platsen, landsman. — Dansar du cancan? En kypare frambar nu en tjock brödskifya och en bit stekt fårkött, som herr Fanfare sagt till att Grelot skulle trakteras med. Vid åsynen af denna anrättning, blef Grelot så glad att han på stället visade sin skicklighet i att dansa cancan. Han slängde benen rr ÖA III IT