(lösändt.) Om spelet a de uttäöndska iotferierna. Sista måndagsbladet af denna tidniog förmäler huruledes folket i Wien trängts vid en lotterikollektörs fenster, för att bese den lott, som medfört högsta vinsten. Denna notis rubriceras i nämnde blad såsom ett tidens tecken. — Något annat tecken torde måhända ej vara härutionan att finna, än att de goda Wienerborna i skådelystnad icke stå syanerligt långt efter oss Stockholmare, som kunna tjogtals samlas omkring och djupsinnigt reficktera öfver en hänsofven katt i en rännsten, eller något dylikt Jika märkvärdigt fenomen. Ett oss gillande tidens tecken, något alvarligare till sin natur, än att blott betrakta lottsedlar, uppenbarar sig uti lystnaden att inköpa sådana, d. v. 8 att spela på de utländska lotterierna, sedan det kungl. svenska nummerlotteriet, vedervärdigt i åminnelse, för några och tjugu år tillbaka indrogs. Nekas må väl icke att denna institution var staten föga värdig, och det vore långt ifrån önskvärdt att den återupplifvades; men åtminstone var en n-gatif fördel dermed förknippad, neml. den, att penningarna, som vedervägades af den lycksökande, ej gingo ur riket. Nu deremot är det utlandet som slukar insatserna, och det lider inga tvifvel att mellan dessa och summun af de utfallande vinsterna ett stort missförhållande eger rum. Likväl är det känd sak att i vårt kära fäidernesland finvas en mängd individer, de der hoppas att af lyckans blinda gudinna ett, tu, tre bli försatlta i ett välstånd, det de sakna håg eller kraft att bereda sig genom användande af den inre eller yttre förmåga, dem blifvit förlänad, och det är utaf dessa som de utländska lotterieraa äro anlitade mer iän mången föreställer sig. Härtill torde 1 väsendtlig mån bidraga så vil