förståndiga befallningar; men man må icke förtänka det stackars folket att det icke kan verkställa ett tjog olika och stridande befallningar på samma gång. Nu bryta lågorna fram och slå i höjden, kastande sig med vinden mot kringliggande hus. Kanske skulle någon tro att våra utmärkta eldsläckningskårer nu hissa upp brandsegel för att skydda de hotade husen? Hur kan man så misskänna dem? Obehöriga och tjenstviilliga personer få sköta om att med vattenpytsar och ämbar försvara den hotade byggnaden mot elden bäst de kunna, och det visade sig i Ottergrenska huset, att det verkligen finns hjelpsamt och raskt folk, som ändock icke höra till den sedan gammalt kända allt förstörande frivilliga räddningskåren. När de antända husen brunnit allt hvad brinnas kan, tystnar vårt utmärkta eldsläckningsviäsen så småningom, och nu sägs det att man är herre öfver elden. Med stolthet kan man sedan betrakta det makalösa eldsläckningsarbetet och säga: — Detta hafva Stockholms stads eldsläckningsanstalter åstadkommit! —son. sr 2