Dagens Nyheter – 12 september 1865, sida 2

Det läg ett aunat ik på botten ut denna. — Sätt i gång! kommenderade Mornzix, så snart alla man voro ombord. Och båten atlägsnade sig, drifven framåt at raska årtag. Uti ett rum på hötel Shelter, som ligger vid Thamesgatan bakom tullxammaren i London hade Roger slagit sig ned i en ländstol, beklädd med engelskt schaggz, framför en liten skrifpulpet af lönnträd. Ilan hade segt till om blick, penna och papper. Tre dagar och fyra nätter hade förtlutit sedan uppträdet i Porrey, hvarom myndigheterna i Havre ej borde få den mnsta aning. Rogers yttre hade alldeles förlorat sin vanliga elegaus; hans skägg var låogt och hans här totvigt. Dusautoy skulle ej hatva kunnat igenkänua honom. Han tycktes likväl vara vid samma goda lyane som alltid. Han framtog det bref han börjat på hotel England och tillade följande: ... Min lilla älskade Nannon, menniskan spår och Gud rår. Innan jig skrifver till mamma och herr Picduniel, vill jag tillägga några ord i brefvet till dig. Du inser attjag ej kan undandraga mig pligten att underrätta äfven min mor och förman om anledningen till mitt försvinnande. Jag är säker om att de äro mycket förvånade öfver min tystnad; men felet är j mitt. Jag har i härdt väder öfverfarit Kanalen på ett nötskal, för att begagna ett uttryck at Robert, som dock är van sjöman. Sjösjukan har jag ej lidit af. Hela öfverresan tyck