Dagens Nyheter – 12 september 1865, sida 1

Mornaix, Miguel och Grelot törblefvo orörliga. Sju banditer slöto en trång cirkel omkring dem. — Då gå vi i båten då, sade Jonatban. Hans röst uttryckte barm. Han hade förmodligen boppats att de skulle göra motstånd så att han skulle få en förevändning att låta nedhugga dem. Båten, som höjts med vattnet, slogs våldsamt mot ac väldiga klapperstenarne, Våra tre vänner hade icke uttalat pott enda ord. — Det är bra, återtog Jonathaa, ni äro lydiga. Ni låta binda er såsom andra paketor . . . Bär hit repen! I detta ögonblick rörle sig en sjögräsvålm bakom Mornaix, och Sam ropade: — Låt bli det der, Jack. Vi behöfva icke angripa dem bakifrån. Gräsvå!men, som kallades Jack, svarade ingenting, och Jonatban yttrade: — Det är icke Jack; det är Saunder. — Nej, genrsälde en röst i mörkret; inte är det Saunder, här är jag. En stunds tystnad inträdde nu. Smitharne och fjärdens besättning räknade efter, om de voro alla tillstädes. Detta räckte högst tro sekunder. Denna tid var nog. Mornaix, som hade begge händerna på ryggen, kände dessa lätt vidröras. Han öppnade dem och tillslöt dem åter; i den högra hade han då on revolver och i den venstra en do!k. — Dender tillhör icke oss, sade Jonathan.