Dagens Nyheter – 12 september 1865, sida 1

sig förnimma ljud, hvilkas orsak han ej kunde förklara. Händelsevis kom han att kasta sina bliekar på den sjögräsvålm, som låg närmast intill den bakom hvilken han var gömd; sedan kunde han ej taga sina ögon ifrån dersamma, Vålmen tycktes vara underkastad en hemlig makt: den rörde sig. Intet tvifvel! På mindre än två minuter hade dess plats märkbart förändrats. Långsamt rärmade den sig hafvet, liksom om den blifvit lyftad af en ofantiig krabba. Det föll då Roger in att ge akt äfven på de andra vålmarne. De flesta voro orörliga, men det var åtminstone tre, som tycktes försedda med ben. Att ropa skulle icke ha gagnat tillannat än att påskynda händelsernas utveckling. Våra tre vänner voro utan vapen. För att kunna lemna dem knytet, som han bar, måste Roger passera förbi alla de vandrande vålmarne och utsätta sig för minst tre knifstötar. Roger var icke rädd; men efter något öfvervägande kom han till den åsigten att han icke behöfde brådska och, så mycket han än afskydde äfventyr, började han göra som de andra ambulatoriska gräsvålmarne. Han tog så mycket sjögräs af vålmen som behöfdes för att helt och hållet dölja sin kropp och smög sig derefter långsamt och omärkligt framåt. De sex personerna fortforo att samtala lugnt och allvarsamt. Vinden friskade uti, såsom alltid är fallet, då flodtiden börjar, och vågorna, som stigit öfver den Bna sanden, slogo hårdt mot klapperstenarne.