Dagens Nyheter – 11 september 1865, sida 2

Det var bara echot, tänkte han. Han kände nu .en friskare vind blåsa sig till mötes. Redan hade han passerat den sista gaslyktan, husen blefvo allt glesare och i nordvest såg han bergens väldiga konturer afteckna sig mot himmelen. De två Hevefyrbåkarne voro tända och tycktes honom lika ett par lågande ögon. Till venster hade han stranden på icke så långt afstånd, och han inbillade sig redan se det hvita fradgande skum, som bekransar det svarta omätliga hafvet. Roger blef varse en lysande punkt ute på vattnet. Sedan han kommit in på den mörka vägen, hade han förlorat Mornaix ur sigte, men han urskiljde ännu alltid hans steg. Midt i den tystnad som heorrskade i staden ljödo tvenne vibrerande klockslag. Tornuret i katedralkyrkan slog half elfva. Då Roger kom fram till plunket kring Lenormand-varvet, hörde han icke längre ljudet af steg. Han var ensam; Mornaix hade försvunnit. Det var lågt vatten. Hafvet, som vanligtvis på detta ställe slår med sådan våldsamhet mot stranden att två personer som samtala få lof att höja rösten för att kunna höra hvarandra, sqvalpade nu så sakta mot den fina sand, som ligger bortom klapperstenarne och endast blir synlig under ebben. Fyrbåkarve lyste icke för ögonblicket. Man såg endast det der ljusskenet ute på hafvet, som vi förut talat om, och de upplysta fönstren i hotellet Saint-Addresse, som alla vänner af vällefnad och beqvämlighet prisa så mycket.