Dagens Nyheter – 8 september 1865, sida 2

RN ARS AAA oskyidig visa. Roger kände sin Nannette. Hon var ett godt barn utan alla egennyitiga beräkningar. Ibland hade hon visserligen gjort föresatser ait vara så sparsam som möjligt. Men första tiggare, hon träffat, hade slagit hål på henuves sparbössa. Roger sade detta till sig sjelf, och hans hjerta klappade och hans ögon fuktades. Emellertid tystnade icke visan. I samma takt som hästens galopp, ljöd oupphörligt refrängen : Ol! att jag lann en gyllne skau I skogens villande natt! Hvem vet? Kanske reste Naunon verkligen till Cherbourg eller änvu längre. Måune hon var cusam i kupgn? När våra fyra ryttare, höljdu af dam, anlän de till stationen vid Mantes upphörde sången och Roger såg 1 fautasien Nannutte sitta i sin Virdskammare med händerna lagda i kors öfver knäen, lipparne tillslutna och ögoren tårfyllda. Icke kunde hon vara stadd på resa till Cherbourg? De behöfde icke vänta länge. Snälltåget skulle gå förbi inom en halttimma. De hade lemnat sina bössor i Mornaixs hus. Etter hvad man kunde se voro de således utan vapen, men Robert, Grelot och Miguel hade hvar sin pistol på sig. Roger blef väckt ur sina drömmar och erinrad om det drama, hvari slumpen och hans goda hjerta gifvit honom en roll; han fick i uppdrag att se efter huruvida fieuderna befunno sig i närheten. Hans tre reskamrater mottogo med ett leende