RS ————— nas intressc, är för öfrigt en så vanlig och så känd manöver, att det icke kan väcka någon förundran om den kommer i bruk vid detta tillfälle. Den som lefver får väl se om icke en eller flere repetitioner deraf förekomma på den instundande riksdagen; och sker det, så kan väl spökets frammanande genom det ifrågavarande cirkuläret icke heller väcka så stor förundran. Dernäst yttras, att reformförslaget är bygdt på den vådliga grundval som kallas folkvälde. Härpå kan visserligen invändas att detta är en osanning, enär dels icke näågon allmän valrätt bland folket, icke ens på långt när så, som i Danmark, deruti är medgifven, dels också halfva representationen tillsättes enligt en mycket hög census för nio år, och ingen annan är valbar än den som kan bekosta sin vistelse vid riksdagarne utan arfvode, samt bestämmelserna härom icke kunna ändras utav båda kamrarnes och konungens sammanstämmainde beslut vid två riksdagar. Mon hafva väl sådana faktiska oriktigheter uågonsiu tagits i betraktande, när fråga varit om att skrämma? Måste det då icke snarare höra till pjesen, att taga munnen så full som nöjligt? och huru lätt skulle icke ett helt forilegium af dylhka uttryck kunna framplockas ur adelns och presteståndets protokoller, ända ifrån friherre Ludvig Johansson Boyes celebra auföranden vid 1823 års riksdag emot offentlighetens införande vid ridderskapets och adelns öfverläggningar intull anföranden af densamme herr Nils Tersmeden som nu sednast i Dagligt Allehanda protesterat emot att man kunnat pådikta en adelsassociation sådana meningar, som cirkuläret ionehåller? Eller skall sistnämnda framträdande i Dagl. Aileh. måhända utgöra en glädjande autydau att herr Tersmeden vid den imstundande riksdagen ämnar tala för förslaget? I sådant fall — tusen gånger vulkommenl! ty ingen drageri tvitvelsmål att ju hr Tersmeden är en man atöfvertygelse, men val vågar insändaren betvifla, ait han emot förslaget får andra argumenter att andraga än — cm också icke i al!deles samma ordulag, — likväl precist at samma audemeving som dum cirkuläret innehåller. At samma art är det påfoljuude ytiraudet, att de två första stånden endast atf aktwnog för den ridd. rbige monarken an:ogo försluget till hvilande vid förra riksdageuv för att lemna kouungen och rådgifvarne besinnivgstid (hvarom van då icke hörde ett ora yuras) och i hopp att Han, sedan den konstgjorda opinionsstormen lagt sig, skulle klart inse de vådor om hota konuagaumakten om reformiörslaget autages. Allt ord, ord, ord, men iuga skul, — ty sådana kunna ej fiovas, då förslaget icke rubbar ett jota i konungamakteus prerogativer! Men orden höra : alla fall ganska rikugt till pjesen, och man behöfver ej irukta, att icke vädorna som hota kouungamakten jemväl skola komma att figurera uti en och anuan riddarhustalares retorik vär frågan vid nästa riksdag der förekommer, ej mindre än den atraxt efteråt i cirkuläret följande frasen om, att det första ståndets (hör! hör!) oeftergfliga pligt är, att värna konungamakten mot demokratiens öppva och dolda revolutionära ränkor, och uernäst att försvara sina huggstora minnen och bittills icke förverkade, ufter ärorika förfäder ärfda, företrädesrättigheter. Allt detta igenfiunes ju så godt som ord för ord 1 en mängd riddarhusantöranden, och det enda som kan anmärkas är att försvaret för de egna ärfda töreträdesrättigheterna bordt