vara förslagets motståndare, som skulle vara förorättade. På hvad grund? Antingen utgör cirkulärets innehåll en sammanfattning af hvad de verkligen tänka, och då kan det vara ungefär detsamma om det är verkligt eller diktadt — ty då gäller satsen: si non e vero, e ben trovato — eller också tänka de icke hvad det innehåller. Om det sednare skulle vara händelsen, så finnes alltid den utvägen att påpeka Avilka bland de i cirkuläret angifna påståenden som förnekas, och på hvilka anära skäl metståndarne anse sig böra förkasta det kungl. förslaget. Insändaren för sin del tillstår dock, att han anser cirkuläret innehålla en sammanfattning af just de skäl, som man hört reformens motståndare dels vid förflutna riksdagar, dels på den sednaste tiden muntligen, städse anföra emot reformen. Låtom oss anställa en liten mönstring! Den första anmärkningen är att konungen OMit förmå sig att under sistlidne riksdag framlägga eit förslag, och att han, som ännu töga pröfvat verlden och ännu icke kan hafva lyckats förvärfva den djupa och vidytrickta statsmannavishet, som först med tiden viones 1 regeringsbestyrens bekymmersamma un lärorika skoja, — — derföre utan betänkande satt tro till sina rådgifvares enträgna försäkringar om representationsreformens oafvisliga nödvändighet. — — Frågas: Är någon, som sedan sista riksdagen uppmärksammat hvad som yttrats om representationsfrägan, okunnig om, att man såsom ett kardinalskäl emot reformen försökt sätta i gång icke blott detsamma som här är citeradt ur cirkuläret, utan till och med det påståendet, at kovungen sjelf ingalunda vore benägen för förslagets antagande och att derföre de, som voro konungens personliga vänner, borde votera mot detsamma, samt att detta argument ganska ofta varit hördt ända tilldess Get nyligen blef bekant, att konungen vid flera tillfällen sjelf vederlagt ett sådant rykte med det uttryckliga förklaraudet att han önskade reformens framgång? Det andra skälet är att rådgifvarne icke gjort sig reda för förslagets tendenser och att justitieministern låtit hänföra sig och förblindas af en klingande fras som förekommer 4 den lättfärdiga politikens ordbok — tidsandan, som revolutionen alltid bär på läpparna, men som äfven just derigenom förfoiftas. Huru många hundra gånger bar man icke från de sig säkallande konservativas sida hört detta argument med alltid samma grundtarka, om än med en eller annan variation, upprepas emot alla reformfö:siug sowm atsett att upphäfva ståndstördelningen? — Och utgör det icke tvärtom sjelfva hufvudvapnet i deras rustkammare? Bevis härpå kunna hemtas från alla de pressens organer som representerat konservatismen, att börja med fosforisterna och sedan geuom Svenska Biet liden, Argus den fjerde, Objudne gästen, Svenska Minerva, och böcker sådana som Tidens oro och Tidens kraf, Har Sverge Publicitet och publicister? jemte många flera, ända till hr Ringborgs kostliga sändebref, hvars burleska ton en stor del bland motståndarne väl icke öppet vilja vidkännas, men hvaråt likval mången bland dem i tysthet fägnat sig. Att skrämma sig sjelf och söka skrämma andra med det röda spöket så snart fråga är om någon mwera genomgripande reform i det allmänUSVNUUEINSENDIESNESNKISNUUSRDR RASAR ÄRE TA TO ANSI