varit förföljda; nu förföljde de sjelfva. Mai gache hade letat efter och upptäckt Smitharneg spår i närheten af huset, likasom hade man befunnit sig på de mexikanska stepperna. Han uppgaf så bestämdt som om han varit ett edsvuret vittne, att sju ryttare tidigare på morgonen begifvit sig åt nordvest. Johannes Döparen vore antingen i Havre eller i Hontfleur. Mornaix röstade för Havre, och som man icke kunde få byta om hästar på vägen, beslöts alt de fyra resenärerna skulle följa med jornbantåget från Mantes, som var den nirmaste stationen. Mornaix och Roger redo framför de begge andra. Dessa sednare utbytte då och då några ord med hvarandra. Roger uppsnappade bland annat följande tal och svar: — Nu när de ha sennoran i sitt våld, kan man vara säker på att de ligga på lur någonstädes för att skjuta ihjäl oss allesammans. De vilja naturligtvis ha ryggen fri. Malgache svarade härpå: — Då de nu lyckats i sjelfva hufvudsaken, bli de nog försigtiga. Efter att ha färdats en hel timma tyst och sluten höjde Robert sin röst och yttrade, likasom för att trösta sig sjelf: — Man bör inte öfverdrifva faran heller. Det ligger naturligtvis i derag intresse att göra henne så litet ondt sont möjligt. Hon är den höna, som skall värpa guldigg åt dem. Om de dödade henne, förlorade de ju allt. Roger erinrade sig, hurusom Jonathan redan länge närt en häftig djerisk åtrå efter den arma qvinnan.