Dagens Nyheter – 7 september 1865, sida 2

en trappa upp, var hunden Turk, som låg badande i blod vid väggen. En stege var upprest mot ett af fönstren i det rum, der Naranja hade sofvit. Xx. Roger var alldeles förtviflad; han anklagade sig sjelf såsom vållande till den timade olyckan, derföre att han icke skyndat in till den unga qvinnan, då hon första gången kallade på Robert. Emellertid genomletade han trädgårdens alla vinklar och vrår. Derpå hoppade han öfver planket och började springa, dit benen buro honom, allt under det han oupphörligt ropade: Naranja! Robert! Plötsligt blef han varse Mornaix, som kom från en sidoväg. Han var blek och hade hufvudet ombundet med en näsduk. — De voro flera än tre, sade han och drog Roger i armen till tecken att han skulle vända om. Jag vet allt. Det var riktigt bra, att du inte följde med oss dit bort. Då hade du bestämdt fått en kula i hufvudet, innan du hunnit föra din egen bössa till axeln. Det är vårt fel och inte ditt. Du har stannat på din post. Men vi ha låtit lura oss som små barn. De hade med sig en god del af besättningen på Jobannis Döparen. Medan vi förföljde tre skälmar som hade Smitharnes egna kläder, och tänkte få saken afgjord på en gång genom några väl rigtade skott, voro herrarne Smith sjelfva i Naranjas rum. Ja;