Dagens Nyheter – 7 september 1865, sida 2

det är som jag sagt, deras knep lyckas lika bra i Frankrike som i vildmarken. Han talade med mycken köld ; men under tiden gick han så fort att Roger hade svårt att följa med honom. — Naranja . .. började denne sednare. Mornaix knöt händerna. — Vi skulle aldrig ha lemnat Naranja, sade han med dämpad vrede. Då hade vi inte fallit i snaran. Men det var tanken på det s. k. lagens skydd, tanken på att vi voro i ett civiliseradt land... Jag inbillade mi med ett ord, att ingen svårare olycka kunde hända i en trakt, der man inte kan gå fe hundra steg utan att träffa på en boving, f hjelp af menniskor. .. Han slog sig för pannan med begge hän der och gjorde dervid så illa åt såret, att ha icke kunde återhålla ett utrop af smärta. — Naranja! Naranja! sade han med et utbrott af förtviflan. Min kärlek, mitt lif lycka. Brännheta tårar framträngde ur hans ögon Roger tryckte honom till sitt bröst... De är så påkostande att se vissa menniskor gråt — Anhita skulle bli förskräckt, återto Mornaix, i det han häftigt lösgjorde sig ur si väns armar och rätade på sig, om hon fing ge mina ögonhår fuktiga. Hon skulle då int känna igen mig mera... Kom nu! Han fortsatte vägen till det lilla boning huset med stadiga och jemna steg. (Forts.)