— ———. z-z— !.-. .-oveeeeemev Tal och svar. (Under denna rubrik meddelas insända artiklar, nen Red, förbehåller sig att man icke anser den hafva lermed uttalat sin åsigt för eller emot deras innehåll.) Svar på sändebref till en pastorsadjunkt och alla andra unga extemporerande predikanter. Om ett offentligt föredrag berättigar till en offentig kritik, huru mycket mera berältigadt är då ej ett var på den i en offentlig tidning uttalade kritiken, såramt man härvidlag åt den cgamla artilleristens uppsats skall kunna tilldöma så stort namn, heder och värdighet. För att visa sig ej mindre ädelmodig och srannlaga än söndebrefvets författare, torde respondenien härmed få förklara, att han ej särskildt vänder sig emot honom, utan äfven emot de, hvilka funnit sig tänka i jfverensstämmelse med och gilla ssändebrefvet. Det torde för ingen vara obekant, som något följt ned vårt lands och särskildt hufvudstadens religieusa rörelser under sednoare tider, att midt ibland oss ett völligt parti uppstått, som om ej så mycket i den yttre samlefnaden så mycket mera i uppfattningen af religionen och skriftens bud skarpt begränsat sig och bildar en stor motsats till den af detta partis anhängare så kallade averlden, hvarföre de äfven af densamma tillbaka blifvit titulerade för läsare, skenheliga, svärmare och fantaster m. fl. dylika om tolerans och aktning för hvar och ens öfvertygelse föga vittnande, hedrande benämningar. Framgingo dessa s. k. läsares åsigter i en sådan både stat och kyrka upplösande rigtning som t. ex. mermonernas eller uppträdde under formen af en ännu mindre samhbällsvådlig sekt såsom t. ex. baptisterna eller qväkarna, vore visserligen allt skäl för handen att både i tel och skrift söka bekämpa partiets vidare utbredande och återföra de förvillade Mena då det tvärtom vid en opartisk granskning, i trots af allt hvad som säges om deras svärmeri, exalterade sinnesstämning, dystra umgänge m. m., visar sig, att de äro nitiska statskyrkans medlemmar, i allmänhet föra ett kanske sedligare lif än andra, ja, äfven positivt verka mycket godt i utöfvandet af barmhertighetsverk och uppförandet af fromma asyler, synes det respond. som om man i stället för att lasta och tadla dem åtminstone borde respektera deras öfvertygelse och lemna den i fred och ro, då religionen är hvar och ens enskild menniskas samvetssak emellan henne och Gud. Nu torde det äfven vara bekant, att många at dessa predikanter till hvilka den värde insänd. ställt sitt sändebret äro utgångna just ur deras leder och betraktas af dem, med hvad skäl elJer ej lemnas derhän, såsom de enda, hvilka härstädes kuuna värdigt förkunna ordet, så att de deraf finna sig uppbyggda och hafva någon nytta. Att så äfven verkligen är förhållandet, och hvilket stort antal s. k. läsare hufvudstaden hyser, ådagalägz:a oek tillräckligt de alltid ända till trängsel uppfyllda kyrkorna, när dessa cunga extemporerande predikanter uppträda, en ära, hvaraf ej många af de gamla och efter concept talande presterna kunna berömma sig. Den värde insänd. uttrycker sitt stora ogillande öfver dessa unga predikanters sätt att predika, såväl hvad formen som innehållet beträffar, dervid helt och hållet förbiseende fordringarne hos deras ofvannämnda egentliga åhörare, hvilkas organer de så att säga äro i andligt hänseende. Låt vara att insänd. och flera ej kunna tåla mysticism, milda uttryck och dundrande utrop interfolierade med känsloutgjutelser m. m.; det finnes dock tusende och åter tusende, med hvad skäl lemnas åter derhän, hvilka äro annorlunda sinnesbeskaffade och ej finna samma anstöt som insänd. deri. Måhända har respond, varit mera i tillfälle att åhöra dylikå predikningar, och äfven han har deraf kunnat bilda sig ett total omdöme, ehuru insänd. får ursäkta, att det utfaller i någon mån olika och ingalunda reducerar dem lika med den chackelsepölsa, insänd. på sin höjd fått af dem. Väl sännt, att ordvänningarne ej äro så finpolerade, som de stå att finna i vissa mästares predikosamlingar, och att extemporeringen någongång ger ett lätt slag på örat åt den logik, som finnes uttryckt i Odmans predikoutkast; men deremot har respond. ofta funnit ej vältalighetens blomsterspråk, som annorstädes höres, utan denna bjertats vältalighet. som i sig förenar både allvar och känsla samt en tillfredsställande och fullständig förklaring öfver kristendomens läror och väsende. I Insänd. tycke kanske märkligast, har respond. äfven hos många andra icke s. k. läsare märkt samma uppfattning derom vara rådande som hos sig sjelf. Vidare tyckes den värde insänd. vilja lägga i de unga predikanternas mund ett uppkok på förutnämnde Ödmans predikoutkast, hvarförutan han ej vill veta af någon extemporering. Man måste dock bekänna, att huru ypperliga än dessa utkast kunna vara, vore det likväl alliför bedröfligt, om våra unga predikanter ej skulle uppträda på ett sjelfständigare vis, utan på sät insänd. förordar ständigt tala i ett visst manår och lägga meningarne så och så, efter den och den regeln, hvari