Dagens Nyheter – 5 september 1865, sida 2

berättade, att af hela besättningen funnos inga andra än Jonathan Smith och kajutvakten qvar ombord. : Det dröjde icke länge förrän Jonathan kom ut blek och med förvirrad blick. Han kunde med möda stå på benen. Han tog några steg mot Naranjas hytt och ropade hennes namn jemte en mängd hotande smekord. Men han ändrade sig straxt, fick tag i en merling, uppsökte trappan, som ledde ner i lastrummet, snafvade och föll utför densamma. Nästa ögonblick ljödo de förfärligaste nödrop öfver hela fartyget. Det var omöjligt att hindra Naranja från att skynda till hjelp. Hon ensam hade anat, hvem som skrek; ty både Grelot och Miguel trodde, att Jonathan Smith i fallet krossat någon lem. Så var dock ej förhållandet; den rusige hade fallit ned på botten af lastrummet, utan att på minsta sätt skada sig. Ropen kommo från den trånga bur, hvari Bambo var ivstängd. Miguel, Naranja och Grelot sprungo till trappan, de hörde då den stackars negern med slocknande stämma bedja om nåd, medan Jonathan Smith i raseri slog honom, så mycket han förmådde. — Ah! jag skall ha din hemlighet, säger jag dig, usling. Hvar är guldtunnan? Se så, fram nu med sanningen! Om du inte säger mig, hvar skatten är gömd, öppnar jag hufvudskålen på dig och läser din hemlighet i hjernan. Och knytnäfsslagen haglade på Bambos hufvud. (Forts.)