Dagens Nyheter – 5 september 1865, sida 2

utbredde sig öfver det ohyggliga i dryckenskapslasten. Öfverkonstapeln och hans fyra tappra gossar hade helt menniskovänligt lemnat mig åt mitt öde och gått att sköta mera lönande affärer. Hvad det besynnerliga äfventyret på Johannes Döparen och alla de minas försvinnande beträffar, så var förhållandet dermed följande: Sedan de två äldre bröderna farit i land, hade Jonathan Smith blifvit ensam herre om bord. Han var tvifvelsutan den mest intelligente och fruktansvärde af de tre; men han satte stort värde på spirituosa, och så snart han icke var i sällskap med sina bröder, öfverlemnade han sig med verklig passion åt sin favoritlast. En gång full, var han ett riktigt vilddjur. Miguel såg honom stänga in sig i sin hytt, och lagade i ordning vapnen för att vara beredd, i händelse de skulle behöfva anlitas; ty endast Gud kunde på förhand veta, till hvilka galenskaper arracken kunde förleda Jonathan Smith. Grelot fick befallning att vara på sin vakt. Jonathan stannade i hytten öfver en timma. Gång på gång hörde Miguel och Naranja huru det plumsade i vattnet, likasom om en menniska kastats öfver bord; det var matroserna och jungmännen, som, då ingen af befälet fanns tillstädes, hoppade i sjön för att genom simning uppnå land och på närmare håll betrakta de rökiga: ljusen i staden Galways många krögfönster. Miguel räknade icke mindre än tio sådana der plums-ljud efter hvarandra; och en stund derefter kom Grelot och