Dagens Nyheter – 5 september 1865, sida 2

besvarades af en ljudelig skrattsalfva ombord på skonären. Innan polistjenstemännen och Smitharne åtskiljdes, drucko de betydligt. Mina ögon voro alldeles blodsprängda, när vi uppnådde kajen. Jag var förtviflad och fullt säker på att fyra lik lågo på hafsbotten under skonerten. Sedan jag kommit i land. föll mig någonting annat in. Jonathan Smith hade funnit Naranja alltför vacker för att dödas. Kanske hade de förslagna männen inrättat något gömställe ombord... — Hvad ser jag! ropade jag, denna gång verkligen tokig. Jag vill vända om igen! Jag vill det! Femtio once åt den som för mig ombord på skonaren! Ingen svarade mig. Polistjenstemännen stodo på kajen; de satte händerna öfver ögonen för att kunna se bättre på långt håll. . Det behöfdes verkligen; ty Johannes Döparens alla segel voro tillsatta, och en stark ostlig bris hade redan fört fartyget ett godt stycke ut till hafs. Naranjas namn trängde öfver mina läppar, och jag föll förkrossad till marken. Då jag kom till medvetande igen, befann jag mig i en koja vid stranden af Corrib-sjön på andra sidan om Galway. Bredvid sängen, hvari jag låg, sutto Miguel, Grelot och Naranja, som gret och log på en gång. På en annan säng låg den stackars Bambo med en blodig näsduk bunden kring hufvudet. Grelot hade blifvit utskickad för attsöka upp mig, och funnit mig afsvimmad på kajen, omgifven af en hop nyfikna menniskor, som