kyrka, och jag hade redan i tre timmars tid trampat de illa stenlagda gatorna i Connaughts hufvudstad, då en medlidsam Poliskonstapel underrättade mig, att jag kunde träffa herr Proof på klubben. Herr Proofs klubb samlades på ett sämre schweitzeri i ett rum, som verkligen kunde förtjena att kallas ett kyffe. Poliskonstapeln hade icke ljugit; herr Proof befann sig på klubben; jag fann honom införlifvad i ett parti bräde, med en fetlagd herre. Ett halft dussin andra hedersmän med skjortkrdgar, som icke voro så alldeles hvita, och kritpipor i munnen, fördrefvo tiden med att språka, hålla vad med hvarandra och dricka grogg — utan vatten. Jeg hade knappt hunnit framställa mitt ärende, förrän herr Proof belt tvärt snästo af mig och frågade om jag tog honom för en phogue. Lektor Thomas Stone hade aldrig talat om för mig, att man i vissa trakter at Storbritannien och Irland kallade sjömanshusombudsrän för phogues. Jag fick emellertid veta det nu. Jag var tvungen att vända om till hamnen igen. Klockan blef nära elfya innan jag fick reda på den källare, der ombudsmannen kapten OKir spelade dam med sina hedervärda umgängesbröder. Kapten OKir frågade mig, om jag tog honom för en korp. Han tycktes bli riktigt utom sig af raseri, dexföre att jag vågat tilltala honom. Först den följande dagen lyckades det mig att få en polisöfverkonstapel och fyra konstaplar med mig ombord på Johanneg Döparen. Bröderna Smith voro på däck, då jag anlände till fartyget med mitt sällskap. De e