ningar om förhållandena derstädes, och som jag var mästare i vår gamle lärare Thomas Stones engelska, hoppades jag väl förstå språket. Bröderna Smith sågo, att jag gick in på värdshuset Tre jättar, som var beläget vid sjelfva hamnen. Det första jag gjorde, när jag kom in i allmänna serveringsrummet, var att bedja värden visa mig vägen till polismästarn. Polismästarn i en irlänsk stad är traktens onde genius; man är lika rädd för honom som för fn sjelf. När Europa en gång får tid och håg alt undersöka detta Irlands frätsår, som kallas dess polismyndighet och som England trots allt sitt prat om frihet, ädelmod, fördragsamhet o. s Vv. närer, då komma stora förändringar att ske. Men det dröjer allt länge till dess. Det är engelsmänvnevs förnöjelse att framhålla sin konstitution som den bästa i verlden. Med Irland är det icke så noga; Irland är ej på modet längre. Värdshusvärden sneglade på mig; de hederlige stadsbor, som voro inne och drucko poteen drogo sig på så långt afstånd som möjligt från mig af det dubbla skälet att jag ta lade Thomas Stones rena och grammatikaliska engelska, samt att jag frågade efter polismästarn. Jag använde en och en half timma på att springä gata upp och gata ned, för att få reda på denne aktningsvärde herres bostad. När jag ändtligen letat upp denna, blef jag mottagen af en smutsig piga, som stängde dörren midt för min näsa, efter att ha upplyst mig om, att hon icke förstod Thomas Stones engelska. Klockan slog just tio i en närliggande