Dagens Nyheter – 4 september 1865, sida 2

man att uppställa rot oss tre. Under några dagar hade jag äfven varit orolig öfver cn annan omständighet. Jag hade nemligen tyckt mig märka, att Jonathan Smith, den yngste af de tre bröderna, hvilken endast var löjtnant ombord, men i sjelfva verket bestämde de andras handlingssätt, egnade Naranja större uppmärksamhet än jag skulle ha önskat. Hon riktigt fasade för honom. Så ofta Jonathans lågande blickar fästades på henne, upphörde hennes hjerta att slå. Det är icke kärlek detta begär, som häftigt upplågar i dylika skurkars själar. Det är djurets brunst. Äfven jag bäfvade för Jonathans blickar; jag visste att ingenting annat höll honom tillbaka än vissheten att jag vid första våldsamma försök mot Naranja skulle krossa hjernan på honom med de sex kulorna i min revolver. Emellertid var det af största vigt att iakttaga försigtighet och klokhet. Ännu skulle resan komma att vara omkring en månad. Jag befallte hvar och en att icke låtsa ha någon aning om Smitharnes hemlighet eller söka genomtränga den; — jag gjorde till och med allt för att öfvertyga Naranja om att hon hört miste. Olyckligtvis förgick knappt en qväll utan att jemmerropen nådde våra öron. Det var en daglig och ohygglig tortyr som utöfvades. Man dödade icke; man pinade till döds. Min befallning var uttrycklig och grundad på de solklaraste skäl; men man kommer icke långt med en qvinna, som af naturen är ömhjertad och, i likhet med alla sina systrar, nyfiken. Snart öfvergafs jag af mitt folk, som