Dagens Nyheter – 4 september 1865, sida 2

gick öfver till Naranjas sida. Jag tror tilla och med, att jag slutlgen sjelf deserterade till fienden. Under de sista veckorna vi tillbragte ombord hade vi aldrig något annat ämne för våra samtal med hvarandra, än det olyckliga offret, som hölls fjettradt nere i lastrummet. Ty vi hade så småningom genomskådat det mörker, hvari hemligheten var insvept. Miguel Maria har ögon, som -se allt, och öron, hvilka intet undgår. Hvad Grelot beträffar, står han icke sjelfva indianerna efter i knipslughet och de yttre sinnenas skärpa. Det finnes icke någon vild skog, som producerar så många vildar som Paris. Naranja använde de begge männens naturanlag och färdighet för att skaffa sig ljus i den sak, som så mycket intresserade henne; och oaktadt Smitharnes ständiga vaksamhet, lyckades det dem att osedda smyga sig ned i lastrummet. Man hade afstängt en del af detta och dymedelst bildat ett sex å sju kubikfot stort rum. En karl var innesluten i detta, och man lit honom dagligen undergå ett pinligt förhör, för att aflocka honom en oekännelse. Detta tycktes dock icke vilja lyckas; ty churu resan varat bära tre månader, hade Smitharnes alla bemödanden strandat mot offrets oerhörda själsstyrka och känslolöshet för smärtan. De ville icke döda den olycklige, utan skötte honom med omsorg, när han var sjuk. En gång lyckades Grelot uppsnappa en åel af förhöret; och då blef allt klart. Jonathan Smith hade sagt: (Forts.)