Dagens Nyheter – 2 september 1865, sida 1

Vår sjelfstyrelse. Genom de nya kommunallagarine skulle vi blifva ett folk som sjelft styrde sina kopomiska angelägenheter. Det var i den afsigten som de föreslogos hos ständerna och an10g0s af dem. Det var fördenskull de prisades af största delen utaf landets invånare; det var cmedan man trodde att sjelfstyrelsen skulle blitva en savni:g, som konung och statsråder beprisades och besjöngos mnär de sanktionerat kommunal:agarne. Men det dröjde icke längre än till den första sammankallelsen af läneus landsting, förrän det blef uppenbart, att vår minis!år var så långt ifrån att vija utsträcka menighetens rättigheter, att den tvärtom ville begagna de nya institutionerna till att utsträcka sitt inflytande till angelägenheter, på hvilkas afgörande den förut icke kunnat lika mycket inverka. Regeringen förordnade nemligen landshöfdingar till Jandsti:gets ordförande i de festa lin. När häremot gjordes anmärkning invändes från den officiella sidan, att det blott var till en början som man ville hafva konungamaktens officiella representanter till menigheternas ordtförander — blvit på försök. Nu är erfarenhet vunnen — den ertarenhetcn nemligen, att ordförander utun laud:höfdingeuniform skött sitt kall lika väl och i vissa fall bättre än de guldgalorerade styrpinnarne. Ändock har regeringen i dessa dagar gifvit 14 ordförandeplatser bland 23 åt landshötdingar, och den skulle förmodligen ha gifvit äfven en femtonde plats åt en landshöftdivg, om icke dennes län vore deladt i två landstingsområden, men landshöfdingen naturligen ur stånd att jemväl dela sig sjelf i två delar. Att. sätta landshöfdingen till ledare för en församling, till hvars uppgifter hörer att fylla hvad i landshöfdingens förmåga brister, att afhjelpa fel som han icke sett eller som han blund: t för, att kontrollera höfdingen sjelf och hans underordnade, att taga initiativer, hvil-. ka kunna förorsaka landshöfdingen besvärligheter — det är som man säger att sitta bocken till trädgårdsmästare.