Dagens Nyheter – 2 september 1865, sida 1

RA en åker. Det första han gjorde var att skjuta på mig, i trov att jag var en fiende. Man brukar använda sådanader försigtighetsmått der borta. Jag sade en åker, ty Miguels och Naranvjas far egde ett af de största godsen utefter kusten. Han var mäktig som en feodalbaron förr i verlden och så rik, att han ej sjelf kunde säga, hur mycket han hade, Miguel bad mig helt ödmjukt om ursäkt. Mexikavarne äro de artigaste menniskor man kan tänka sig. Han förvånade sig öfver att han skjutit miste och förklarade detta vara ett riktigt underverk. Derpå gaf han mig vatten. Mera än tusen praktiga kreatur betade på egorna. Herr Fernan Peres da Concha var hvad man i Sonora kallar en ranchero d. v, 8, en jordbrukare; i sitt eget tycke var han den förnämsta man i verlden. Han hade minst tio tusen nötkreatur på sina vidsträckta gods och femton hundra de vackraste hästar, man gerna kan få se, Tjenare hade han hundradetals: hvita, svarta och röda, till och med adelsmän, t. x. hans intendent, som på fullt allvar kallade sig herr de Pizarre. Herr Fernan hade utom sina jordegendomar flera grufvor och tre perlfiskerier i viken, mellan Cerralvo och Espiritu-Santo. Jag kände honom förut; han hade på flerahanda sätt uvderstödt mitt sista misslyckade företag, och meningen hade varit att ban skulle bli krigsminister i vårt blifvande rike. I Mexico finnas tusen sådanader ministrar in spe. Med hälften så många skulle hela det öfriga jordkletet mer än väl kunna regeras. Godsets byggnader voro belägna på slutt