— De äro tre sade Roger, tre likasom vi; vi böra ju då kunna slåss med dem. — Än Grelot då, du räknar inte honom? Och tror du, de inte äro flera än tre? Johannes Döparen hade fjorton mans besättning. Johannes Döparen? upprepade Roger. Det är nu andra gången jag hör dig uttala detta namn. Hvad är Johannes Döparen för slag? — Det är en amerikansk skonert. Hörpå! ännu ha vi två timmar qvar af natten och vi få ej på något vilkor somna in. Håll dig mera intill väggen; din ena axel kan synas utifrån . .. och det kan vara onödigt, tycker jag . . . På två timmar bör jag kunna hinna berätta dig alltsammans. — Börja nu, men bry dig ej om äfventyren! Mornaix fyllde glasen, gick fram till fönstret och hviskade så sakta, att Roger knappast hörde det; dock besvarades hvisslingen ögonblickligt af någon på gården. Mornaix återtog derpå sin plats och började: — Den der aftonen då vi skiljdes åt, efter att ha afslutat vår kurs i Henrik IV:s skola. . . — För tusan! utbrast Roger, du tänker gå grundligt tillväga, hör jag. — Afbryt mig inte! Jag hade dender aftonen en bok i min ficka: den första roman, som blifvit skrifven af Gabriel Ferry, denne pennans och svärdets man, som jag skulle träffa der borta i Sonoras öken i sällskap med sin kusin, den ädle Paul Duplessis: De unge männen äro nu döda begge två, Emellertid