— Sedan den natten, då salig frun gick hädan, har kräket ej jemrat sig så der, sade Magdalena helt lågt. Båda två gjorde korstecknet och afbröto samtalet för att höra bättre; men intet vidare buller afbröt nattens tystnad. Såsom de flesta boningar, hvilka leda sitt ursprung ifrån en aflägsen tid, var Mornaix hus beläget mycket undangömdt. På trenne håll kunde man genomströfva den omgifvande nejden i alla rigtningar utan att varseblifya dess spetsiga tak och dess med fantastiska flöjlar prydda dufslag. Endast åt vester hade man utsigt öfver en sumpig dal, hvarest stora popplar frodades, och genom hvilken floden Eure framflöt på omkring fem hundra stegs afstånd från det lilla huset. Om händelsevis någon vid denna timma på natten vandrat utefter den sanka vägen genom dalen, skulle han mellan träden ha urskiljt skuggan af en menniskogestalt, som rörde sig. Intet ljus var synligt i det lilla husets fönster; men på en mur, som låg midt framför ett sådant, afspeglade sig ett sken, som tydligt gaf tillkänna en påtänd lampa. Det var visserligen två personer i det upplysta rummet, men endast Robert gick fram och tillbaka deri. Roger satt framför ett bord och var sysselsatt med skrifningen af det bref, han icke hunnit afsluta i Paris. Vi veta mer än väl, hvarom det handlade, och behöfva derföre icke ännu en gång upprepa det. (Forts.)