Dagens Nyheter – 26 augusti 1865, sida 3

gifva mera metall än alla hittillsupptagna minor i Nevadas rika silfvermalmstrek. Botemedet för lungsot. Ett nytt, och om dess omtalade framgång bekräftar sig, utomordentligt läkemedel för lungsigtiga, har nyligen varit föremål för experimenter af medicinska fakulteter i Paris. Medlet är rått kött och varm blod af djur. Flera doktorer i Bordeux och Montpeilier hafva försökt medlet och, som det påstås, med fullkomlig framgång. . Nöjel atl vara lidningsredakför. Att utgifva en tidning är en mycket treflig sysselsättning. Om tidningen innehåller för mycket politik, så vill folk icke ha den, innehåller den för litet, så är det heller icke bra. Är stilen fin, så kan publiken icke läsa den; är den grof så tar den för mycket plats. Om vi meddela telegrafnyheter, så säger folket att vi berätta lögner; om vi glömma dem, så få vi höra att vi uteslutit dem af politiska skäl. Om vi skämta, så säger folk att vi prata i vädret; om vi icke skämta, så tycker publiken att vi äro bekajade med pedanteri. Om vi intaga originaluppsatser, så tadlar man oss för att vi ej hafva utdrag ur andra tidningar; om vi hafva utdrag, så säger man att vi äro för lata att sjelfva skrifva någonting. Om vi skrifva en berömmande notis om någon offentlig man, så säger man att vi äro partiska; skrifva vi den inte så anklsgar man oss för råhet och dumhet. Om vi intaga en artikel som behagar damerna, så bli männerna svartsjuka; och om vi inte behaga damerna, så får inte vår tidving finnas i deras hus och hem. Om vi yttra oss emot kyrkan och presterna, så säges det att det är blott för effektens skull; om vi inte göra det, så kallar man oss för klerikala. Sitter redaktören ständigt på sin byrå och sköter tidningens angelägenheter, så säger folket att han i sin person förenar både redaktör och medarbetare; är han ofta ute och gär, så talar publiken om att han illa sköter sina sysslor. — Är det inte ett afundsvärdt nöje ant vara tidningsredaktör?