Dagens Nyheter – 24 augusti 1865, sida 1

Men vår tids romanhjeltar äro icke så beskaffade som sådana herrar voro förr iverlden; och Roger stod kanske till och med något efter nutidens hjeltar. När han hunnit till bottenvåningen, sade han för sig sjelf: — Hon spelade en roll; jag såg, det kostade på henne ibland... Han drog en djup suck. Han tryckte ned hatten öfver pannan, och med några väldiga skutt var han ute på Enfergatan. Roger hörde till de lyckliga menniskor, som ej lägga sina motgångar alltför mycket på hjertat. — För tusan! tänkte han; det gör ju också mycket ondt, när man låter ta ur sig en tand; men dagen derefter tänker man inte derpå. Jag tycker verkligen, jag känner mig mycket lugnare nu... ja betydligt lugnare... på det hela taget var det ett äfventyr... jag är just ingen vän af sådana... För knäfveln! jag har väl inte kommit hit i verlden för att göra tvärt emot hvad mor rain vill heller... Jag bar visst inga ståndsfördomar, men familjen Lavaur är ändock en bland våra ädlare ... hon var en fattig officersdotter... Men hvilken plötslig förändring! afbröt han sig sjelf och stannade midt på Saint-Micheltorget samt aftog hatten för att torka svetten ur pannan: det der var inte naturligt... Om jag skulie vända om igen .-.Några äldre skolflickor, åtföljda af sina guvernanter, sutto och drucko saft och vatten utanför ett närliggande s.Weitzeri. — Jag vet väl af det! ade en ibland dem.