Dagens Nyheter – 23 augusti 1865, sida 2

säg okull letva ovch dö ir minnet uf deuna lyckliga stund! —Måhända bedrar jag mig, sade den gamla frun. Gud!. kavske röfvar jig lyckan ifrån min Roger i stället för att ge honom den! Nannette fattade he nes båda händer och kysste dem. — Mödrarne bedraga sig aldrig, sade bon. Jag har inga föräldrar mer och lefver på att göra blommor. Att gifta sig med en sådan ficka som jag, det är detssmma som stt bryta halsen ar 8g, eller hur, min fru? Omfamna mig nu ännu en gång och bed för mig, likasom jag vill bedja för er. Adjö! IL På bron. I den s. k. Henorik IV:s skola var allt lugnt och stilla, när Roger Bontemps och Robert-leDiable voro ense. Skolgossarne uppställde sig gerna I tvänne armåäer, den ena under Rogers, den andra uuder Roberts anförande; ty de båda yvghngarne hade hvar och en sina anhingare. I botten voro de goda vinner, oaktidt den stora olikheten i deras karakterer. Roger hade ett godt hjerta, var en smula Vres!g ibland, men lefnadsglad och sorgtri. Robertle-Diable, hvars verkliga nama var Robert Morna:x, var ärelysten, 9snarsticken, nyckfull och despotisk. Roger Var en vacker gosse, Robert var en intagaude kavaljer; Roger var stark, hur