Dagens Nyheter – 22 augusti 1865, sida 2

Hon upprepade i det hon vände bort ansigtet: Jag vet väl af det! — Hörpå, sade Roger, som började förlora tålamodet, du försöker att reta mig, men deri gör du orätt, ty jag befinner mig i en bekymmersam belägenhet . . . — Ja visst! återtog hon med ännu mera bitande ironi; 1 en bekymmersam belägenhet; jag håller med dig om det. — Jag har aldrig sett dig såden förr, Nannette! Hon hade redan ett svar färdigt på de vackra bögröda läpperne, wcen hon utsade det icke, utan nöjde sig med ctt kort: — Mycket möjligt. ; Roger släppte hennes hand. Om en skarpsyut fysionomist varit tillstädes, skulle han ha märkt att det nu kostade på flickan mer än förut att spela den roll hon antagit. Hanåen sjönk ned, och modfälldhet afmålade sig ! i hennes ansigiv. Men denna svaghet varade : blott ett ögonblick; snart var handen i den lifligaste verksamhet igen, stjelkarne snurrade mellan fingrarnae, och den der sången, som ljöd lik en krigsförklaring, började åter. O, att jag fann en gyllne skatt I skogens villande natt! — Hvad skulle du då göra, min stackars Nannon? frågade Roger, som i stället att bli uppretad bedröfvades af att se de ansträngnivgar, hans käresta gjorde att såra honom riktigt djupt. — Det rör inte er! svarade hon. Han steg häftigt upp, likasom hade dessa ord träffat den ömtåligaste punkten i hans inre. Han gick ett par hvarf fram och till